Fortfarande inne i bubblan

Det är mycket nu. Hemtenta och b-uppsats i filosofi ska skrivas. Valborg ska firas (jo, det är mycket med Valborg när man bor i Uppsala). Disk ska diskas och tvätt ska tvättas och käraste ska träffas och katten ska klappas. Och inte mist närmar sig SM i poetry slam med stormsteg. Det är en dryg vecka kvar och jag ligger i hårdträning. Det blir därför inte mycket skrivet på bloggen, men då och då är jag på twitter och kastar ut en mening eller twå. 

Annonser

In i bubblan

Förr-förra året kom jag på tredje plats i poetry slam-SM och förra året på andra. Jag ska tävla i år också och det säger sig självt att pressen är ganska stor nu.

Efter förra årets tävling trodde jag inte att jag någonsin skulle ställa upp igen eftersom den prestation jag åstadkom då kändes svår att toppa (den sceniska prestationen, inte den tävlingsmässiga). Men. Jag har aldrig varit typen som ger sig. Eller ja, det har jag visst det, jag har gett mig många gånger, men när saker har känts viktiga har jag kämpat tills jag kommit dit jag velat.

Och jag vill vinna SM, det ska jag inte förneka. Jag vill vinna, för det är mycket roligare att vara svensk mästare än SM-tvåa. Det är något med orden som ligger bra i munnen säger vi. Dessutom får den svenska mästaren vara med i EM och VM. Men mer värde än så har inte vinsten egentligen.

Oftast lyckas jag intala mig själv om att en vinst inte har något egentligt värde, men ibland glömmer jag bort det och det enda jag vill är vinna vinna vinna. Så för att få bort den pressen har jag skrivit en ny dikt som jag ska framföra om jag kommer till finalduellen i år. Varje gång den där småaktiga vinstsugna rösten skriker kan jag tänka att mitt mål är att framföra den nya dikten och inte att vinna.

Det är ungefär allt jag kommer att säga om SM tills det är över. Som vanligt kommer jag inte att diskutera tävlingen och jag kommer att lämna alla sammanhang där tävlingen diskuteras. Och om jag inte har möjlighet att lämna sammanhanget kommer jag att stänga för öronen och ropa LALALALALALALALA.

*

Här är en av dikterna jag framförde i finalen förra året.

Kan konsten förändra världen?

Apropå gårdagens missmodiga rant om ordens maktlöshet. Det här skrev jag på den gamla bloggen för ett år sedan:

2012-04-16

Temat för årets TUPP-festival var revolution. Kan konsten göra skillnad? Det projekt som hade störst potential att verkligen röra i samhällsgrytan var Name readymade. Tre konstnärer från Slovenien tog premiärministerns namn och heter numera Janez Jansa i alla officiella dokument. Enligt Janez Jansa som presenterade projektet kallas de Janez Jansa även privat. Huruvida deras aktion har lyckats åstadkomma någon verklig samhällsförändring var svårt att utläsa ur presentationen. Något som slog mig dock var att deras agenda inte var (åtminstone inte uttalat) politisk. Janez Jansa som presenterade projektet undvek konsekvent att svara på frågan om syftet med denna aktion. Projektet väckte visserligen en hel del relevanta funderingar kring identitet, och det kanske ger upphov till något som i förlängningen kommer att förändra samhället. Det återstår att se.

I Curator’s piece disuterade kuratorer från olika europeiska länder sin syn på konstens verkan i samhället. Alla tycktes bära på en tro att konsten kan göra skillnad. I början av föreställningen sades något i stil med att samhället är regeln medan konsten är undantaget. Så kan det kanske vara, men frågan är om man kan se konsten som ett undantag om man utgår ifrån att konsten är ett kollektiv, ett eget samhälle i samhället. De som ägnar sig åt en viss konstform, t.ex. teater, tillhör onekligen ett kollektiv, en kultur med egna normer och värderingar. Hur kan man då göra sig till ett undantag? Går det ens? Är inte alla kulturer mer eller mindre otåliga mot de som vill utmana deras normer? Som jag ser det kan konsten som kollektiv vara ett undantag i förhållande till det övriga samhället, men risken är stor att den bildar en egen konformitet som är svår att frigöra sig ifrån. Om konsten ska lyckas göra revolution krävs det att den är ständigt beredd på att göra revolution inom sig själv.

Snabba debatter

Jag minns Khemiris brev till Beatrice Ask som om det var igår.

Ibland känns det som om mediedebatterna avlöser varandra i rasande fart utan att lämna några bestående avtryck. Den känslan har jag haft länge. Att offentliga debatter varken gör till eller från. Att de bara är meningslösa ord som kommer och går. Att de flesta debattörer är mest intresserade av att föra sin egen monolog. Visserligen kan jag ibland tro att just denna debatt, just denna kommer att röra om ordentligt i grytan, men när debatten passerat och jag ser grytan på avstånd upptäcker jag att den flyter på ett enormt hav och att ingen av oss har någon som helst kontroll över havet.

Jag vet att jag säger emot mig själv här. Jag har ju vid flera tillfällen varit inblandad i offentliga debatter och trott mig kunna erbjuda en vinkel som ingen annan tänkt på. Och om jag nu tycker att ord är så meningslösa, varför envisas jag med att skriva och ställa mig på scenen? Jag vet inte. Det är väl som med allt annat i livet. Man gör vad man kan och hoppas att det kommer att göra någon skillnad i längden. Men man kan aldrig veta.