Kvinnligheten

Det jobbiga med att vara medveten om normerna och inte gilla dem är att man får dåligt samvete när man ändå böjer sig för dem. Som jag ser det finns det två steg i frigörelseprocessen: medvetenhet och aktion. Och svårigheten med den feministiska kampen är det ibland är väldigt svårt att få till steg två.

Ta hårväxt till exempel. Som alla vet säger normen att kvinnan inte ska ha så mycket hår på kroppen. Jag är medveten om normen, jag gillar den inte, jag har till och med skrivit dikter om hur mycket jag inte gillar den (se Skägg), men likt förbannat är jag där med rakhyveln när sommaren närmar sig. Och det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Jag känner mig som en dålig feminist, en kass förebild och en hycklare. Hur kan jag stå på en scen och påstå att jag vill ha skägg när jag varje sommar böjer mig för trycket att ta bort min naturliga hårväxt?

Jag tror att roten till denna konflikt ligger i människans behov av att vara accepterad och uppskattad. Enligt feminismen finns en könsmaktsordning enligt vilken kvinnorna står lägre ner i hierarkin än männen och det vill feminismen ändra på. Men att klättra upp i en hierarki innebär att de som står högre upp accepterar klättringen, och för att de ska acceptera den måste klättraren följa de normer som råder i det sammanhang där hon vill klättra. Hon kan bryta mot normerna och ändå lyckas klättra, men då måste hon få de som står högre upp att förstå att de normer som hon brutit mot var fel.

Alla feminister vet att normerna som definierar kvinnligheten aldrig kommer att leda till att vi blir jämställda männen och därför förstår vi att vi måste skapa andra normer. Samtidigt lever vi och verkar i en massa sammanhang där inte alla tycker lika illa om normerna, och eftersom vi vill bli accepterade och uppskattade kan det bli utmattande att de vi möter uppfattar oss som avvikande.

Jag tror att vi skulle kunna nå en förändring om vi var en jättestor grupp kvinnor som bestämde oss gemensamt för att inte raka benen en sommar. Om ett helt land plötsligt skulle krylla av tjejer och kvinnor som har naturlig hårväxt skulle samhället vara tvunget att acceptera oss. Men att stå ensam på barrikaden med min kropp som enda vapen har inte jag kraft till. Åtminstone inte just nu. Och jag ska försöka att inte ha dåligt samvete för det.

*

Här är en bild på mina målade naglar medan jag läser ett matematiskt bevis.

Bevis

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s