Det var ett tag sen. Igen.

Jag har varit himla dålig på att uppdatera bloggen, kanske näst intill urusel. Anledningen till det är däremot långt ifrån usel. Mycket har hänt sedan boken kom ut, många framträdanden, samtal, skrivuppdrag och ett och annat spoken-wordande. Här uppträder jag på världspoesidagen på Reginateatern i Uppsala:

 

 

 

Nytt och annat stort och gott

Det där förra inlägget skulle vara en trailer, skrev jag, och det blev det, fast ändå inte. Jag hade planerat ett poesiprojekt, men planerna föll platt på hal is eller vad det nu heter. Vad som hände var att jag råkade skicka ett romanmanus till Norstedts och det blev antaget.

Jag kommer alltså ut med en roman den 10 augusti. Romanen heter ”En svensk kändis”. Så kan det gå.

En trailer

Nu var det hundra år sedan jag uppdaterade bloggen känns det som. Men tro inte att jag har lagt skrivandet på hyllan. Tvärt om. Här är en dikt som kan ses som ett smakprov på vad som är på gång, en trailer om man så vill:

 

Hej det är jag

du
sa jag till mig själv idag
börjar kännas
bra

innan jag steg av
en mjuk madrass
innan jag öppnade
frans
för
frans

tog jag på min höft inatt
den kändes len trots sina bristningar
jag varvade mellan
klappar och smekningar

sedan vaknade jag
och sa det där som jag sa

 

© Alma Kirlic

 

Miniturné

Under de närmaste dagarna uppträder jag i tre olika städer:

Söndag (16/2): Invigning av utställningen Den vandrande staden, Lödöse museum, kl 13

Tisdag (18/2): Klubb Bubbla, Örebro, kl 19

Torsdag (20/2): Poetry slam, gästpoet, Eskilstuna. Tid och plats kommer inom kort.

Säsongens sista poetry slam

I morgon måndag är jag kalibreringspoet på säsongens sista kvaltävling i poetry slam på Reginateatern i Uppsala. Lugn, jag har inte börjat tävla i poetry slam igen. Jag är den där poeten som inte är med i tävlingen utan som juryn använder för att öva att sätta poäng.

Det blev en kvinna i år

1

Läser i DN:

”De utländska tidningsjournalisterna (…) frågar [Peter Englund] om Akademiens val av Munro är en åtgärd för att balansera den genanta mansdominansen bland Nobelpristagarna (sic).

Han svarar en gång till vad han envist upprepat under eftermiddagen: Litterär kvalitet är det enda som ledamöterna bektar, intet annat.”

Det låter fint, så här vid första anblicken, men vad menar Englund egentligen?

Det finns många studier som visar att uppfattningar om kvalitet färgas av förväntningar och föreställningar om bland annat kön och om vi ska tro Englund har Svenska akademiens ledamöter alltså lyckats frigöra sig från detta och är fullt fömögna att låta inget annat än verkets objektiva egenskaper påverka vad de uppfattar som kvalitet. Men om det är sant och om det finns något som heter objektiv kvalitet måste vi tyvärr dra den deprimerande slutsatsen att män är bättre författare än kvinnor.

Om det verkligen är så att akademien bara beaktar litterär kvalitet måste den manliga dominansen bland nobelpristagarna innebära att fler män än kvinnor skriver högkvalitativa böcker. Det tar så klart emot att gå med på den slutsatsen och det ligger närmare till hands att tro att Svenska akademiens ledamöter låter sin uppfattning om kvalitet påverkas av andra faktorer än de rent litterära.

Jag tycker faktiskt att Svenska akademien bör ge sig in i en riktig, intellektuell diskussion kring uppfattningar om kvalitet. Eller är det meningen att akademien ska vara en helig institution vars omdöme vi kan lita på och som är så upphöjd att en offentlig diskussion skulle gå över huvudet på oss vanliga medborgare?

Ja, jag vet att nobelpriset inte ska vara grundat i något demokratiskt beslut, men med tanke på att den här frågan väcks varje år vore det ganska trevligt av akademien att bemöta den på riktigt.