Som pendlare har jag fallit in i samma rutin. Jag väntar vid trafikljuset på Kungsgatan, går förbi musikaffären på hörnet, fortsätter över bussgatan till trottoaren vid cykelparkeringen och tar höger mot stationen. Rätt så alldagligt alltså, förutom en sak. På senare tid har jag börjat märka att det inte bara är jag som upprepar mig. Precis när jag ska korsa bussgatan dyker fyra bussar upp från vänster. Varje dag, samma sak, som i någon sorts simulering.
Kan det vara så att livet är en simulering? Det är inte bara de märkliga detaljerna i vardagen som tyder på det. Ta Zelenskyjs besök i Vita huset till exempel. Vem kunde tro att ett bråk mellan en dokusåpastjärna och en komiker skulle leda till att det kanske eller kanske inte blir ett tredje världskrig? Det kan väl inte vara verkligt?
Teorin om att vi lever i en simulering presenterades först av filosofen Nick Bostrom 2003 och har, kanske på grund av mängden oväntade världshändelser, börjat tas mer och mer på allvar, också av andra forskare. Astrofysikern Neil deGrasse Tyson tror att sannolikheten är stor att teorin är sann och nu har kärnfysikern Thomas Campbell inlett experiment som ska testa om teorin stämmer.
Det går redan att hävda att datorprogram styr vårt beteende, åtminstone delvis. När bussarna kommer från vänster varje gång jag ska korsa vägen vid stationen beror det på att både deras och min rörelse regleras av trafikljusen på Kungsgatan. Det är någon sorts simulering. När vi tittar på våra flöden på sociala medier är det en algoritm som bestämmer vad vi ser. Det tränger i sin tur undan våra egna tankar och påverkar vilka ämnen vi fokuserar på och engagerar oss i. Också det en simulering.
Sociala mediers algoritmer gjorde en gång att dokusåpastjärnan Trump ockuperade våra medvetanden och om det stämmer att all publicitet är bra publicitet har algoritmer bidragit till att han nu befinner sig i en position där han kan bestämma över liv och död. Oavsett vad forskningen visar är det ett faktum att världen vi lever i styrs av datorprogram på ett sätt som vi varken kan kontrollera eller undgå. Det är därför verkligheten kan kännas overklig.
Men simuleringsteorin som Thomas Campbell ska testa handlar om något mycket större än att datorprogram påverkar oss. Den går ut på att både vi och vår värld är skapade av en dator.
Inte helt oväntat är Elon Musk en anhängare av teorin. När han var gäst i Joe Rogans podcast sa han att det är sannolikt att vi lever i en simulering. Det citatet är numera vida känt. Men många som nämner det missar att det var ett resonemang om världens undergång som ledde honom till slutsatsen: Så som världen utvecklas kommer den antingen att vara identisk med ett tevespel eller så kommer den att gå under. Alltså är det sannolikt att vi lever i en simulering.
Resonemanget tyder på att Musk inser att världens utveckling, som han själv i allra högsta grad medverkar i, kan förgöra mänskligheten. Därför tröstar han sig med tanken att hans destruktivitet inte spelar någon roll eftersom världen är simulerad. Med andra ord behöver han inte känna moraliskt ansvar för sina handlingar.
Vad ska hända om Campbells experiment visar att simuleringsteorin stämmer? Inte mycket, gissar jag. Den som har ont blir inte hjälpt av att höra att smärtan inte är verklig. Simulerade eller inte blöder vi om du sticker oss, skrattar om du kittlar oss, dör om du förgiftar oss. Även om vi är figurer i en fiktiv värld är den här världen vår. Handlingar spelar roll.